ligger i sängen på skolan o väntar på bror.

orkar inte hålla minen längre,

& låtsas som om ingenting,

även om jag bara vill skrika ut. 

tårarna slutar aldrig rinna,

fan, jag vill inte, inte nu.

jag som trodde att jag var på bättringsvägen. 

men sen hände nått,

& jag drog med ner. 

jag är rädd,

totalt jävla livrädd faktiskt. 

för känslor,

för att hela tiden behöva leva med dethär,

att veta att jag förstör för alla andra,

att jag förstör för mig själv,

livrädd för allt. 

jag vill inte ha det så här.

jag vill inte må så här.

jag vill inte va sånhär.

jag vill inte förstöra allt.

jag vill må bra.

jag vill ha roligt, på riktigt. 

jag vill va den där positiva tjejen. 

ibland är jag stark,

då kan jag prata om allt som hänt,

utan att fälla en endaste tår.

men nu? 

tårarna rinner nerför kinderna hela tiden.

dom slutar inte, även att jag vill det. 

jag hoppas att jag en dag också kommer kunna skratta igen,

utan att fejka. 

vara glad, på riktigt. 

jag hatar att jag inte kan lita på folk,

eller egentligen litar jag på alla,

fast ändå litar jag inte på någon.

och det är ett rent helvete.

för jag vill kunna lita på folk,

och jag tränar varenda dag på att alla är inte likadana.

även att han var sådan, så vet jag att alla inte är sådan.

& jag hoppas verkligen att jag någon gång kommer att kunna lita på folk.

men tyvärr tar det lång tid.

det finns tre personer jag litar på till 200%.

mor, bror & jimmy. 

det är dom enda som verkligen har mitt förtroende, än. 

för dom har jag känt, så länge.