Imorgon ska jag för första gången ta emot hjälp.

Jag har insett att det är min enda räddning, jag klarar inte att ta mig upp själv.

Jag är faktiskt stolt över mig själv, att jag till slut insåg att jag behöver hjälp, att jag inte klarar det här själv.  

Det var svårt för mig att berätta om hur det var. Men min mor förstår mig, och det var hon som fick mig att inse. Inse att man inte alltid kan göra allt själv jämt, på egen hand. 

Min hund blev en väldigt stor räddning, han får mig att känna mig behövd. Han behöver mig, - och jag behöver honom. Jag vet att jag måste stiga upp på morgonen, hur gärna jag än vill dra täcket över huvudet och skita i allt.

Men Dexter behöver mig, han hoppar upp i sängen på morgonen & springer runt i sängen ända tills jag stiger upp. 

Som om han vet att jag inte får ligga kvar, för att då börjar jag tänka. 

Han tar med mig ut i skogen, som om han vet att jag behöver rensa tankarna. 

Så fort han ser att jag är ledsen, försöker han leka lite clown. Gör massa dumma saker, bara för att jag ska le, - precis som min bror brukar göra. 

Jag har svårt för att säga vad jag känner. Jag har jäkligt svårt att säga "jag älskar dig" och "jag saknar dig", har aldrig någonsin kunnat säga det till någon, innan jag mötte min dåvarande pojkvän. Det kändes som om det verkligen stämde och jag älskade verkligen honom. Jag växte väldigt mycket under den tiden vi var tillsammans, jag blev inte så rädd för känslor.

Men nu är jag rädd för känslor igen, rädd för att lära känna någon "för mycket" för att jag vet att jag någon gång kommer att förlora den. nothing lasts forever. våga lita på någon är det svåraste. jag litar inte på någon till 100%, för att den jag litar på, litar också på någon annan.

Det var nog mycket därför så mycket förstördes.

jag orkar knappt med mig själv längre, så hur i helvete ska någon annan göra de?

"du är värd nån så mycket bättre, han är inget å ha, du ska ha nån som verkligen älskar dig, han vill inget ändå"

men vad jag ville, vad jag tyckte, de va ingen som lyssnade på, jag ville ha honom, bara honom. 

& jag vet att jag offrade mitt rykte, o mycket annat, men det var värt det. 

jag kommer aldrig glömma det. 

men nu ska jag se det positiva, jag ska få hjälp och jag ska klättra upp igen. 

Inte titta tillbaka, inte en endaste gång. 

det får jag inte. 

"Jag har sett min syster ledsen hela sitt liv, jag klarar inte av det längre." 

jag älskar dig bror, glöm aldrig någonsin det!   

// J 

 

H

12 februari 2013 19:42

Starkt av dig att inse och berätta!
Fortsätt kämpa! :)

Johanna Petersson

12 februari 2013 19:50

tack!
det ska jag verkligen göra denna gången! :)

 

Bella

13 februari 2013 00:02

Du är stark gumman, det vet jag !<3
Du kommer klara detta det vet jag, tror på dig bästvän <33

http://isabellabrandstrom.bloggplatsen.se

Johanna Petersson

13 februari 2013 08:31

Tack bästa vän, de betyder supermycke

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ska nu börja blogga på http://www.johannaapetersson.spotlife.se/ hoppas att ni kommer att fortsätta läsa min blogg där! ...

Älsklingen åkte hem vid kvart över fem då han skulle jobba, & mor åkte vid kvart i sex. Då vi hade inbrott igår igen så ville jag helst inte va själv, så då fick jag komma in till grannen. nu ligger jag på deras soffa och funderar på att försöka sova...

Nu har vi precis ätit pizza, underbart gott när man inte ätit på hela dagen. Nu ska jag ut och ta ett bloss, hänga en tvätt till och sen platta till håret lite. Hörs senare! ...

Ligger i soffan, kollar på tv och latar mig. Gu så gött de e! Har hjälpt brorsan lite nu på förmiddagen och även hängt ut en tvätt och slängt i en ny. Så lite får jag allt gjort ;-) tänkte hoppa in i duschen strax och sen är de nog dags att slänga i ...

Blev ju att åka in till mormor och äta hennes underbart goda mat. Namnam! Blev att jag stannade där när Mor åkte åkte och jobbade. Sedan övningskörde jag hem, vilket gick riktigt bra! tror att de finns där nånstans i blodet! Nu i eftermiddag/kväll ha...